Varför skurade hon utedasset på ön? Hur kändes det att bli pojkidol? Och hur reagerade barnen på Torsten Lilliecronas utbrott under inspelningarna?
1964 blev Louise Edlind Friberg ”Saltkråkan-Malin” med hela det svenska folket. Vi pratade med henne om hur hon ser på Malin och Saltkråkan idag, 52 år senare.
Trots att det har gått väldigt många år sedan ”Vi på Saltkråkan” sändes är den fortfarande omåttligt populär. Vad tror du att det beror på?
– En stor anledning till det är att både barn och vuxna kan känna igen sig i serien. Det finns inget förljuget. Framförallt skådespelar barnen väldigt lite vilket gör att de känns naturliga och okonstlade. Vilket till stor del beror på Olle Hellboms fantastiska sätt att regissera dem.
– Sen är ju Torsten Lilliecrona som farbror Melker också en väldigt mänsklig och härlig karaktär.
– Dessutom är den svenska naturen och skärgården makalöst fin, det kan man ju även se i senare serier som exempelvis Skärgårdsdoktorn. ”Vi på Saltkråkan” är en dröm om hur det skulle kunna vara. Att alla bor tillsammans på en vacker ö där det inte finns några större konflikter.
Minns du hur du fick rollen som Malin?
– Ja det glömmer jag aldrig. Det var ju som att vinna högsta vinsten på lotto.
– Hallåflickorna annonserade ut i tv: ”Vi söker en ung flicka i 19-års åldern till en tv-serie”. Då anmälde min mamma mig och skickade in bilder från när jag skådespelade i en teaterpjäs i skolan.
– Efter det blev jag antagen till en provfilmning. Jag var bara 16 år då och Astrid Lindgren tyckte att jag var för ung för rollen. Men hon blev övertalad utav resten av teamet att de skulle ha mig ändå. Under provfilmningarna fick jag en fin kemi med Maria Johansson, som skulle spela Tjorven. Jag tror att regissören Olle Hellbom kände av det, vilket hjälpte mig att få rollen.
– Jag var egentligen lite för mörk för rollen, med mina bruna ögon och hår. Men det löste de med att de färgade mitt hår blont. Vilket jag minns som både roligt och speciellt, det var ju inte alls lika vanligt att färga håret på den tiden. Jag kommer till och med ihåg känslan av ammoniak i hårbotten.
– Astrid Lindgren skrev rollen som farbror Melker med Torsten Lilliecrona i åtanke. Men det var den enda rollen som var tillsatt på förhand, vad jag vet. Torsten var verkligen älskad av alla ungarna, även om han kunde vara vresig ibland.
Hur minns du Torsten Lilliecronas vredesutbrott?
– Han fick enbart snälla utbrott. Så vi barn blev inte rädd när han fick dem, vilket regissören kunde utnyttja. Som när Stina inte vill lämna honom i fred framför skrivmaskinen. Då blir han ju galen. Men hon blev inte alls rädd eftersom hon visste att det inte var någon fara när Torsten blev arg. Trots att han var lite kolerisk av sig, var han också väldigt barnkär. (Se scenen 12 min in i avsnitt 9 av serien.)
Hur minns du inspelningen av den första säsongen?
– Det var väldigt kul, men samtidigt kände jag mig lite ensam. Jag var den enda flickan där i min ålder och var bara 16 år när vi började inspelningarna.
– Vi bodde i ett stort gult hus på Norröra som var väldigt spartanskt. Vatten fick vi genom att pumpa från brunnen och det fanns enbart torrdass.
– Jag kände att de andra såg på mig som en lite udda fågel, eftersom jag var en flicka från Östermalm. Exempelvis kallade jag en cigarettändare för en ”lighter”, vilket fick de andra börja reta mig. ”Snacka svenska”, sa dom åt mig. Men det var så jag fått höra att det kallades, eller så ville jag bara vara märkvärdig, säger Louise och skrattar.
– Det var en ny typ av jargong och ett nytt sorts umgänge i jämförelse med den flickskola jag kom från i Stockholm. För att platsa i gänget inte bara tömde jag utedasset utan skurade det rent också. Där vann jag många poäng och respekt hos de andra.
– Men den sommaren kändes inte som arbete utan var mest som en kul semester. Då kunde jag inte drömma om att det skulle bli så stort som det blev.
Hur blev responsen efter att”Vi på Saltkråkan” sändes för första gången 1964?
– Det var lite chockartat när tv-serien började sändas. Den slog direkt och plötsligt började det ringa hemma i telefonen från en massa konstiga människor.
– Jag fick också många beundrarbrev. Vissa var underliga, men det var också mycket frierier. Det var ju lite artigare på den tiden. Men det krävdes inte heller att de skrev speciellt ekivoka saker för att man skulle bli chockad över brevens innehåll.
– Efter några månader var det uppståndelse överallt. När jag skulle gå till mataffären exempelvis. Det var besvärande att tackla, jag var rädd att mina kompisar skulle tycka att jag var någon, vilket jag inte alls kände att jag var. Men vissa av dem såg mig med helt nya ögon.
Du blev ju något av en pojkidol också?
– Jo, jag låg faktiskt i toppen ett par gånger i några omröstningar från den tiden om Sveriges tjusigaste kvinna. Nyligen fick jag frågan om jag hade korsett på mig under inspelningarna, men jag hade faktiskt så smal midja. Det är synd att jag inte har samma midja idag, haha.
– Men jag tyckte inte alls att jag var så tjusig då. Jag var ju en osäker tonåring och ansåg att jag hade dålig hy, stripigt hår och under uppväxten hade jag varit tjockast av mig och mina två systrar. Jag upplevde dem som mycket finare än jag. Men sen fick jag ju lite upprättelse. Det kunde jag faktiskt skoja lite med dom om.
Hur upplevde du din karaktär Malin?
– Jag tyckte att Malin var för mjäkig som person, men Astrid sa till mig att hon skulle vara så eftersom Malin var en ung kvinna som var tvungen att ta mycket ansvar. Jag tror killarna på den tiden tyckte att Malin var en drömkvinna. Hon studerade på universitet men ville helst bara var hemma och ta hand om huset och barnen.
Blir du fortfarande igenkänd idag?
– Ja faktiskt. Vilket jag nuförtiden bara tycker är oerhört smickrande. Det händer fortfarande flera gånger i veckan. Ofta är det tanter med sina barnbarn, som berättar för dem att det här är Malin från Saltkråkan. De kan inte tro att den här rynkiga tanten är samma person, haha.
Har du hållit kontakten med filmteamet efter inspelningarna tog slut?
– Hon som spelade min dotter Skrållan, Kajsa Dandenell, har jag tyvärr aldrig träffat i vuxen ålder. Det hade varit trevligt. Men de andra barnen har jag träffat flera gånger genom åren. Mest Maria Johansson, som spelade Tjorven och Astrid Lindgren höll jag kontakt med nästan ändan fram till henne död.
Flera av de andra skådespelarna blev stämplade på ett helt annat sätt av inspelningarna. Jag gick ju snart ut skolan, men de små barnen skulle precis börja. Maria Johansson tyckte det var väldigt jobbigt att gå omkring och vara Tjorven på skolan.
– Det gällde ju Torsten Lilliecrona också. Han hade det svårt efter Saltkråkan att bli av med stämpeln som farbror Melker.
Hur var stämningen på inspelningarna?
– Stämningen på inspelningarna var alltid väldigt god. Det var ingenting som låg och skavde. Vilket främst berodde på Olle Hellbom och hans sätt att regissera och bemöta människor. Han var väldigt sympatisk och behandlade barnen på samma sätt som vuxna.
Vad hade Astrid Lindgren för roll när serien spelades in?
– Vi använde hennes brygga på Furusund som samlingsplats när vi var på väg ut till Norröra, där ”Vi på Saltkråkan” till stora delar spelades in. Då brukade hon komma ut och skoja med oss allihop och vinka av båten.
– Ibland kom hon ut till inspelningarna också. Då hade hon alltid godsaker med sig som bullar och tårta. Men Astrid la sig aldrig i någonting på plats, hade hon en åsikt om någonting antar jag att hon och Olle Hellbom hade egna avskilda möten. Hon umgicks mycket med barnen och hade alltid så fin kontakt med dem. Astrid var väldigt humoristisk så vi hade alltid roligt tillsammans.
Se Louise Edlind Friberg som som ”Malin” i Vi på Saltkråkan här.
Se barnens provfilmningar för Vi på Saltkråkan här.
Flera program av Astrid Lindgren hittar du här: