Visste du att Stina inte fanns med i seriens originalmanus? Att Båtman fes otroligt illa? Eller hur Snickargårdens ägare går tillväga när de inte vill ha besök från allmänheten? Det och mycket mer fick vi lära oss under vårt besök på verklighetens Saltkråkan, Norröra i Stockholms skärgård.
Vi på Saltkråkan från 1964 är en av Astrid Lindgrens mest älskade tv-serier och en utav de populäraste programmen på Öppet arkiv. Därför beslöt vi oss för att åka ut till seriens inspelningsplats för att se vad som finns kvar av den idag.
På båten ut till Norröra möter vi upp med Michael Blum som arbetar som skärgårdsguide på ön. Han börjar direkt peka ut platser längs båtturen som sägs inspirerat historiens berättare.
– Här på Furusund ligger Sjövillan, berättar Michael Blum och pekar mot ön vi passerar.
– Vid det huset stod en häst en hel sommar, vilket blev Astrids inspiration till Lilla gubben i Pippi Långstrump.
På samma ö hade Astrid Lindgren sitt sommarhus där hon skrev manuset till Vi på Saltkråkan.
När vi kliver iland på Norröra möts vi av den idyll som kännetecknar serien. En plats där det mesta verkar ha varit orört sedan inspelningarna på 60-talet.
Efter några minuters promenad kommer vi till ”Stureplan”, mittpunkten på ön där de två grusvägarna möts, som den skämtsamt kallas av lokalbefolkningen. Men istället för en svärm av människor, märkesaffärer och neonskyltar möts vi av ett vändkors i trä som pekar ut vägarna.
Bredvid ”Stureplan” låg under inspelningarna öns enda pensionat kallat ”Panget”.
– Därinne bodde barnen och Båtsman under inspelningarna, berättar Michael Blum.
– Pelle, Stephen Lindholm, var med på en av mina guidningar och han berättade att det hördes väldigt tydligt när Båtsman gick och la sig, då Pelle sov på våningen under. Det hördes ett högt duns och hela det gamla huset gungade till av 100 kilo hund.
– För övrigt har jag hört att Båtsman, som hette Cesar på riktigt, var en jobbig hund på grund av att han var så lat. De var tvungna att muta honom med torkad fisk som de stoppade i fickorna på Pelle och Tjorven för att han skulle agera. Sen fes han tydligen väldigt illa också, haha.
”Det var tydligen inte så roligt att bada med kläderna på”
En som inte bodde i huset var Farbror Melker, Torsten Lilliecrona, som istället bodde på grannön Söderöra.
– Han fick förmodligen nog av alla barnen. Även om han var väldigt barnkär, det har jag fått höra av en familj som bodde granne med honom i Lerberget utanför Höganäs. De berättade att han umgicks mycket med deras barn och kom ihåg deras bemärkelsedagar. Det var nog en förutsättning för att kunna spela den där rollen.
– Men Lilliecrona kunde också bli jäkligt förbannad ibland på inspelningarna. En gång blev Torsten så förbannad att han svor och kastade skorna. Han hade fått vara blöt i samma kläder en hel dag. Det var tydligen inte så roligt att bada så mycket med kläderna på.
På den tiden hade tv en helt annan genomslagskraft än vad den har idag, eftersom det då enbart fanns en tv-kanal i Sverige.
– Runt 1970 var inspelningarna av Saltkråkan-serien över och Torsten skulle fortsätta sin gärning på Göteborg stadsteater. När han då kom ut på teaterscenen kunde personer i publiken ropa: ”Titta där är Farbror Melker”. Då var ju allting förstört. Han led något av det, precis som Allan Edwall och Sif Ruud gjorde efter Hemsöborna, där de spelare Karlsson och Madame Flod. Tv-serien blev så ofantligt populär, de var ju de rollerna med hela svenska folket. Maria Johansson, som spelade Tjorven, har också berättat att det var svårt att gå vidare med skådespelarkarriären efter Saltkråkan.
– Nuförtiden blir man bortglömd direkt, men hade man varit med i Hylands hörna hade man varit landsberömd hela livet. I alla fall om man hade klätt av sig i kalsongerna som Per Oscarsson.
”Rollen Stina fanns inte från början”
– I det här lilla huset bodde Stina tillsammans med Söderman, säger Michel Blum och pekar på ett litet rött hus. När Tjorven är hemhjälp är de i Snickargårdens kök, för det här är så pyttelitet. Men Stina står där i fönstret i en scen då Pelle kommer dit och hon vill att han ska kolla på korpen.
– Det var kul att stå på den här platsen 2013 med Kristina Jämtmark, som spelar Stina. Hon berättade då att rollen Stina inte fanns från början. På castingen till ”Vi på Saltkråkan” hade hon sökt rollen som Tjorven, men dom tyckte att hon var för liten. Men Kristina gjorde ett väldigt intryck på personalen, de tyckte hon var så rolig och gullig. Så då bad de Astrid Lindgren skriva till en roll i serien. Och det var tur, för Saltkråkan hade inte blivit lika rolig utan henne och hennes obetalbara kommentarer som ”Hemma på vår gata i stan”.
Vi fortsätter längs ned för den lilla grusväg där familjen Melkersson går i ösregnet i seriens första avsnitt. Precis som Farbror Melker med sina barn är vi också på väg till Snickargården och det börjar dessutom till vår blandade förtjusning regna så smått.
Väl framme kan vi konstatera att Snickargården ser ut nästan exakt som den gjorde 1964. Inne på gården tar Jonas Eriksson, barnbarn till husets ägare Sjöblom, emot oss.
Har ni problem med att få vara privata här när ni bor i ett utav skärgårdens kändaste hus?
– Jag bor inte här utan besöker det bara ibland. Men de som bor i huset sätter ibland upp cyklar och vagnar framför grinden för att få vara ifred, så att inte folk ska komma förbi och titta in, berättar Jonas Eriksson.
Sedan visar han oss runt huset för att peka ut och berätta om de olika inspelningsplatserna.
– Där satt farbror Melker när han skrev på sin bok ”Denna dagen ett liv”. Och där jagade han getingar med sprutfärg.
Hur mycket filmade de inne i huset?
→ Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja, hehe. Men ja de filmade en del scener därinne. Bland annat scenen där Tjorven går och lägger sig i sin säng för att sova.
Jonas Eriksson öppnar sedan dörrarna till en lada på gården som visar sig innehålla vad som måste vara ett av landets minsta muséer.
Michael Blum du har arbetat som Saltkråkan-guide här ute i 19 år, vad är det som har fått dig att fortsätta genom alla åren?
– För att det så roligt. Det har kommit över 80 personer två söndagar i rad nu som varit med på guidningen. Den typiska publiken är familjer och det är mycket mormor och morfar, farmor och farfar med barnbarn. Vi får också en hel del utländska besökare. Ofta är det jättemycket norrmän, de älskar Saltkråkan, speciellt originalet. De vill inte ha den dubbade norska versionen, det ska vara på svenska. Dessutom kommer väldigt många tyskar också.
Precis som under sina guidningar avslutar Michael Blum vår rundtur med att läsa de sista, bibelinspirerade, orden i Astrid Lindgrens bok ”Vi på Saltkråkan”.
”Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet.
Tänk att de hade en nu. En som var deras.
Ja, ja de hade det. En boning ytterst i havet. ”
Vill du själva besöka Saltkråkan, Norröra, går det direktbåtar ut från både Stockholm och Norrtälje.
Vi på Saltkråkan kan du se i sin helhet här.
Bakom kulisserna på Vi på Saltkråkan hittar du här.
Flera program av Astrid Lindgren hittar du här:
Sagostunden med Astrid Lindgren
